Skräckens 80-tal: Mitt favoritdecennium

Marcus Krueger

Jag tror att om man delar in skräckfilmerna i decennier så är nog 1980-talet min favorit. Det känns för mig som att det är då som allvaret börjar blanda blod, fasor, hysteri och humor till ett. Ibland känns det bara sinnessjukt. Efter Exorcisten (1973) och Huset som gud glömde (1979), båda framgångsrika skräckfilmer iscensatta i hemmiljö, kom Steven Spielbergs Poltergeist (1982). Filmen förenar nyckfulla chockeffekter, samhällssatir och dåtidens mest avancerade tekniska lösningar. Poltergeist, som tog form under Spielbergs vaksamma överinseende, är en modern och effektspäckad uppdatering på temat ”det hemsökta huset”. Regissören Tobe Hopper, som engagerats på grundval av sin furiösa The Texas Chainsaw Massacre (1974), arbetar inom Spielbergs ramar men lyckas ändå tänja gränserna till det yttersta med en första timme av konstant stegrad spänning och en explosivt avslutande halvtimme där kroppar sprutar upp ur jorden.

I likhet med Exorcisten omgavs även Poltergeist av rykten om att en förbannelse skulle ha vilat över inspelningen, och Dominique Dunne, som spelar ett av barnen i familjen, blev mördad efter att filmen haft premiär. Efter inspelningen av Poltergeist 3 dog även huvudpersonen Heather O Rourke i tarmvred (må de vila i frid).

Under 80-talet rullade också en lång rad skräckserier upp. Däribland de som skapade odödliga psykopater. De två som slog igenom som störst under vågen var Jason Voorhees från Fredagen den 13-serien och Freddy Krueger från A Nightmare on Elm Street-serien. Jasons morsa var visserligen den ursprungliga mördaren i Friday the 13th (1980), men Jason blev ändå ett av 80-talets stora skräckaffischnamn (affischer som finns kvar än idag). Han övertog mördandet från sin mamma i Friday the 13th part 2 (1981), och i Friday the 13th part 3 (1982) började han framträda i hockeymask – vilken han sedan dess har behållit. Friday the 13th har skapat en lång filmserie som verkar sakna slut, då filmen har gått upp i nio uppföljare och en remake.

I Wes Cravens A Nightmare on Elm Street (1984) skapades karaktären Freddy Krueger som angriper sina offer i deras drömmar. Precis som i Friday the 13th så har A Nightmare on Elm Street rullat fram i en lång serie som har passerat genom 80-talet och vidare in i 90-talet. Dessa båda filmmonster intog 80-talet och möttes sedan i crossovern Freddy vs Jason (2003).

Ibland är det sammanhanget som omger skräpkulturen som är det väsentliga, och Stuart Gordons ofta motbjudande och med rätta beryktade klassiker Re-Animator från 1985 – baserad på en anspråkslös berättelse av H.P. Lovecraft – var definitivt en produkt av sin tid. Tillsammans med Sam Raimis Evil Dead (1981) initierade Re-Animator 1980-talets trend med extremt konstruerade och absurt komiska skräckfilmer där sminkeffekter stod i centrum.

Bland skräckfilmsfansen hade David Cronenberg kommit att förknippas med smaklöshet redan när han regisserade The Fly (1986). Dock var det med den här filmen – en nyinspelning av en förlaga från 1958 om den självupptagne forskaren Seth Brundle, som råkar blanda sina arvsanlag med en spyflugas och därefter muterar till en deformerad jätteinsekt – som han en gång för alla tydliggjorde innebörden av begreppet ”body horror”. Själv så tycker jag att den är ett bra exempel på blandningen av skräck och science fiction.

Närmare hälften av filmen ägnas åt ett ingående studium av de olika stadierna i Brundles metamorfos. Konstiga styva hårstrån växer ut på hans kropp, naglarna lossnar – hela han är på väg att falla sönder bit för bit.

Jag känner att det framför allt är under 80-talet och framåt som skräcken som genre vågar bli råare och farligare. Dessutom så fick nästan alla populära skräckfilmer under 80-talet en lång rad uppföljare.

***

Friday the 13th (1980) – nio uppföljare, en spin- off och en remake (1981, 1982, 1984, 1885 1886, 1988, 1989, 1993, 2001, 2003 och 2009).
Poltergeist (1982) – två uppföljare (1986 och 1988).
A Nightmare on Elm Street (1984) – sex uppföljare, en spin-off och en remake (1985, 1987, 1988, 1989, 1991, 1994, 2003 och 2010).
Re-Animator (1985) – två uppföljare (1990 och 2003).
The Fly (1986) – en uppföljare (1989).
Hellraiser (1987) – åtta uppföljare (Hellbound 1998, Hell on Earth 1992, Bloodline, 1996, Inferno 2000, Hellseeker 2002, Deader 2005, Hellworld 2005 och Revelations 2011).

Postad i: