90-talets skräck: Vart är vi på väg?

Marcus Krueger

Skräckfilmer på nittiotalet. Den är svår. Ärligt talat så vet jag inte riktigt vad jag egentligen tycker om just detta decennium. Jag kan inte komma på att jag har sett så många skräckfilmer från den här tiden som jag tyckt om. Men en av dem är nog Jonathan Demmes moderna klassiker Silence of the Lambs (1991).

Handlingen i filmen kretsar kring en seriemördare känd som Buffalo Bill, som för bort fylliga kvinnor enbart i syfte att mörda dem och avlägsna huden från deras kroppar efter att under en tid låtit dem svälta i fångenskap. Bill, som nekats en könsbytesoperation, har för avsikt att sy en andra, kvinnlig hud åt sig själv. Den verklige seriemördaren Ed Gein, som också mördade kvinnor för hudens skull, utgjorde huvudsaklig förebild för författaren Thomas Harris, som skapade karaktären.

Ändå är det inte Bill som är filmens huvudperson. Clarice Starling, en ung FBI-agent under utbildning, tvingas i arbetet med fallet Buffalo Bill vända sig till den inspärrade seriemördaren Hannibal ”kannibalen” Lecter, som också är en skicklig psykiater. En mycket annorlunda relation växer mellan den något godtrogna Clarice och den otäcke Lecter, som bestämmer sig för att hjälpa henne, men bara under förutsättning att hon berättar saker om sig själv.

De flesta skulle nog säga att Silence of the Lambs är en thriller och det stämmer egentligen. Men för mig räknas den som en av de bättre skräckfilmerna under nittiotalet. Det är ju ändå under nittiotalet som parodierna börjar ta form. Ett bra exempel på det är förstås Scream (1996). Scream kan framstå som bara ännu en i raden av filmer där maskerade psykopater förföljer amerikanska tonårsflickor, men i själva verket är den en milstolpe inom genren och likvärdig i betydelse med Halloween (1978), Psycho (1960) och Dracula (1931). Den ryckte upp skräckfilmen ur en period av stiltje där produktionerna släpptes direkt på video, gjorde genren attraktiv för vanliga biobesökare igen, blåste nytt liv i Wes Cravens karriär och bidrog även till att forma en stilbildande repertoarensemble av återkommande genreskådespelare.

Filmens arbetstitel var under en period Scary Movie, vilket ironiskt nog senare blev namnet på en parodiserie. Filmen fick även tre uppföljare samt en mängd variationer där huvudpersonerna såg skräckfilm på TV, och där mördaren i stället för en maskerad kuf eller galning visade sig vara någon i vänkretsen. Att Scream blev så speciell har sin förklaring i att manusförfattaren Kevin Williamson själv var förtjust i Halloween och dess uppföljare, och att hans karaktärer lever i en värld där alla de filmerna existerar. Mördarna bär en makaber dödsförklädnad av det enkla skälet att det är vad mördare har på sig i skräckfilmer, och det är som sådana de uppfattar sig själva. Karaktärerna jämför hela tiden det som händer med sådant som händer i skräckfilmer och diskuterar vem som ska spela dem själva i filmversionen.

Man märker ganska snart att Scream gillar att driva med klicheer. Ett bra exempel är sekvensen där filmnörden Randy förklarar reglerna för hur man överlever en skräckfilm. Bland klicheerna som filmen driver med märks den om att till synes döda mördare alltid kvicknar till en sista gång, och att den som säger ”jag kommer snart tillbaka” garanterat dör strax därpå.

Sen finns det ju filmer som inte ens den skräckhatande publiken borde blicka bort ifrån.Efter debuten Praying with Anger (1992) har den Asienfödde manusförfattaren M. Night Shyamalan gjort en handfull spelfilmer, men ingen av dem har blivit en lika stor kritiker- och publikframgång som den film han främst förknippats med: The Sixth Sense (1999). Den blev nominerad till sex Oscar, bland annat i kategorierna bästa regi, bästa manus och bästa film.

The Sixth Sense är en tydlig påminnelse om det förnyade intresset för det övernaturliga, kontakten med de döda och de dödas påverkan på de levande. The Sixth Sense spelade in 600 miljoner dollar över hela världen i kraft av sin vädjan till vår kollektiva längtan efter ett liv som når längre än det som är känt för oss. Filmen förblir Shyamalas främsta verk och gör honom till sin tids ”vändningars mästare”. Det faktum att strömmen av andra filmer på samma tema fortfarande fortsätter antyder att frågan om människans överlevnad ännu inte fått något slutgiltigt svar. Därför tycker jag att The Sixth Sense utan tvekan förtjänar sin ställning som en klassiker i genren.

Det verkar ibland som att mitt skräckfilmsnittiotal är lite torrt, men bland de som jag har sett så finns följande:

Silence of the Lambs (1991)
Man bites dog (1992)
Scream (1996)
Ringu (1998)

och

The Sixth Sense (1999)

Postad i: