1970-talet: ”Slashern” föds

Marcus Krueger

Ingen möda sparas för att dämpa det metafysiska och stegra skräcken

– William Friedkin

***

Även om jag har en hel del mer att gå igenom, så känner jag att det framför allt var på 1970-talet som det började. Skräckfilmen vågade bli lite hårdare och råare. Jag råkar bland annat veta att det var till Wes Cravens debutfilm Last house on the Left (1972) som taglinen ”Kom ihåg, det är bara en film” användes för första gången. Tyvärr har jag aldrig fått chansen att se originalet från 1972, även om jag känner till filmens koncept och handling väldigt väl.

Bland 70-talets skräck så finns det teman som har en viss religiös anknytning, där Djävulen fungerar som ”skurken”. Den mest kända av dem är förmodligen Exorcisten (1973), som förblivit uppskattad och respekterad bland såväl kristna som satanister – ett tecken på det faktum att den är en sann bedrift. Kraften i Exorcisten får åskådaren att kasta all eventuell skepsis överbord. Den appellerar till en publik som annars knappast skulle se en skräckfilm.

Själv såg jag Exorcisten under en filmkväll med några kompisar, och fann den vara ett intressant koncept. Fast om den kan klassas som ”världens läskigaste film” vill jag lämna öppet när det kommer till mina egna åsikter. Men det är ändå inte den enda film med religiös anknytning från 70-talet som jag har sett. även om Omen (1976) ofta förbises till förmån för den vassare Exorcisten utgör den i flera avseenden kvintessensen av 70-talets amerikanska skräckfilm. Medan Exorcisten får ett relativt lyckligt slut så slutar Omen med att ondskan segrar.

En annan känd framgång är förstås Steven Spelbergs Jaws (1975), baserad på Peter Benchleys bästsäljare, som revolutionerade vårt sätt att gå på bio och fick också många att tänka sig för en extra gång inför ett dopp i havet. Med ytterligare ett exempel på att använda ett hot från naturen så fungerar Jaws om en intressant blandning mellan skräck och äventyr. Filmen består av två delar: den första är uppbyggd och utformad som en skräckfilm, närmast som en föregångare till det sena 70-talets slasherfilmer, där vi får se oskyldiga offer bli till hajföda. I den andra delen beger sig filmens hjältetrio ut i en liten båt för att försöka ta död på besten, vilket blir mer som en äventyrsfilm. Jaws blev en milstolpe inom filmen – den skrämde slag på en hel generation nya biobesökare och gav dem deras livs första upplevelse av kollektiv rädsla i en biosalong.

We gonna need a bigger boat

Men det är klart; under 70-talet utvecklades slashern på en hel rad nya sätt. Bland en av mina favoriter fins naturligtvis Tobe Hoppers Motorsågsmassakern (Texas Chainsaw Massacre) från 1974. Den var tillsammans med Psycho baserad på den verklige seriemördaren Ed Gein, som även gett inspiration till När lammen tystnar (1991). Jag hade hört om TCM många gånger men det var först när jag såg själva filmen som jag fattade tycke för den samtidigt som jag inte kunde låta bli att roas över att veta att den varit totalförbjuden i mer en tjugo länder när morden till skillnad från sina uppföljare inte ens sker i bild. För mig innebar den en maktkamp om att erövra originalversionen, inte bara specifikt för den här filmen utan för andra inom samma värld. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag fick veta att prologen till John Carpenters Halloween (1978) var bortklippt i den svenska versionen när den gick på bio. Själv är jag ju född i den råaste skräckgenerationen hittills och kan inte låta bli att skämmas lite över den – som jag ser det – patetiska censuren. Men TCM och Halloween ser jag som en bra början på en rad skräckfilmer med stalking som gemensamt tema. Denna tematisering fortsätter att plöja sig vidare även genom 80-talet.

Bland de filmer från 1970-talet som jag själv har sett finns alltså The Exorcist (1973), The Texas Chainsaw Massacre (1974), Jaws (1975), The Omen (1976), Carrie (1976) och Halloween (1978).

Postad i: